Paloma Faith

Det finns skillnader mellan Paloma Faith och Amy Winehouse. Fast det krävs ett välriktat Hubbleteleskop för att upptäcka dem ... nej, det var lite taskigt, eller hur? Det finns klara skillnader i både tilltal och uttryck, men till dess att den självförbrännande och femfaldigt Grammybelönade soulstjärnan får ordning på sin skit och släpper ett nytt album kommer där alltid att finnas ett Winehouseformat hål som alla skivbolag känner att de måste fylla med nåt. Eller nån.

Senast i raden är Paloma Faith, en 24-årig performanceartist, burleskdansare, magisk mångsysslare, skådespelare och inte minst låtskrivare från London som äntligen fått sin stund i rampljuset. Det har surrats så intensivt om henne i brittisk press hela sommaren att jag tagit ut knockoutsegern i förskott. Och det råder ingen tvekan om att hon förtjänar att stå där. I rampljuset.

Paloma Faith har en soulröst som det är svårt, nej omöjligt, att värja sig emot. Hennes genomtänkta 40- och 50-talsestetik med högt, volmat hår och coola dräkter smälter ihop med den 60-talsfärgade musiken och känns lika mycket rock’n’roll som Willy DeVilles myggjagare eller Howlin’Pelles vita kostym. Men knockoutseger? Nej, inte direkt.

Här finns en handfull spår som knappt berör alls och bara fungerar som snyggt förpackad utfyllnad. Upside down, till exempel, är sådär vaudeville-jobbig med call and response-sång och de avslutande balladerna är mer än lovligt bleka. Men så finns ju de andra låtarna.

Jag är löjligt förtjust i det snygga titelspåret Do you want the truth or something beautiful och gillar verkligen de lite mer hitorienterade låtarna; det stompiga drivet i Stone cold sober, uppgörelsen i Smoke & mirrors, stråkarna och de mäktiga körerna i New York, som dessutom har en riktigt snygg musikvideo och finns i ett par sköna ommixade versioner på Spotify.