Hårdrockens grovarbetare

Man kan alltid lita på Ralf Gyllenhammar och hans Mustasch. I en trendkänslig värld står den polisongprydde frontmannen med benen djupt nerkörda i hårdrocksmyllan och gräver fram riff som i många fall odlades redan på 70-talet. Som en hårdrockens grovarbetare, nästan, som gör bruksmusik och alltid släpper ifrån sig en stabil platta med minst ett par tre-fyra riktigt bra låtar.

Så egentligen har inget förändrats. Även om förutsättningarna inför denna deras femte skiva varit lite annorlunda.

Förhandsrapporterna vittnar om ett band i partiell upplösning och Ralf själv har sagt att han gjort bandets jämnaste platta hittills. Det som blir tydligt är att han gjort den mest ambitiösa. Kanske som ett statement, precis som att skivan är självbetitlad. ”Vi är Mustasch och kan se två nya medlemmar som en nystart och göra vår bästa platta”, typ.

Men de har inte nått ända fram.

Bredvid grymma riffrocklåtar som Heresy blasphemy och Deep in the woods finns mindre lyckade formexperimentet Desolate, rent pinsamt tråkiga balladen I’m frustrated och bleka, midtempo-självömkanssången Lonely. Allt fläskigt producerat och inramat av instrumentalen Triton. Så, ett jämnt styrkeprov eller triumf? Knappast.

Kanske handlar det om de nya medlemmarna. Eller om att jorden där riffen grävs upp börjar bli lite utarmad och om att man inte kan stressa fram nya idéer.

Mustasch må vara gruppens bredaste skiva och Ralf Gyllenhammar blir bevisligen en allt bättre sångare. Men tydligen är det där sant, med att man kan lita på att Mustasch alltid gör en stabil platta med en handfull bra låtar. Inte mer.