Kent

En del fans tycker Kent sålt sig som horor. Gett bort själen till djävulen i samma stund som kontraktet med den svenska mobiltillverkaren undertecknades. Det är förstås bara avundsjuka och skitsnack. Alla som har chansen att tjäna 30 mille på sitt fulländade konstverk skulle ta den.
Oavsett om de drar en läcker sulfint på italienska ligans gröna gräs eller gör hitspäckad musik som toppar svenska folkets listor över mest sålda skivor. Och det sistnämnda är precis vad Kent kommer att göra nästa vecka.

Det här är ett mästerverk.
I alla fall för oss som älskar synt och går i gång på de styltiga slingor och datoriserade trummor som Depeche Mode, Lustans Lakejer och Ratata en gång i tiden lyfte sina låtar med. Men tro nu inte att det är total avsaknad av den där sköna känslan som utmärker just Kent. Det finns fortfarande pumpande bas, rivande gitarrer och gnällande sång.

Skillnaden är bara att det har inympats lite åttiotal. Och grabbarna, de fyra som är kvar sedan Harri Mänty lämnat bandet, har tillsammans gjort det på ett sätt som känns som om synten har återfötts i ny vacker och mäktig skepnad. Och allt görs med ett märkligt hantverk som väcker minnen i mig. Det kan ena sekunden låta som ett sonar på u-båten i Das Boot-serien och i den andra som det twangande plonket i barndomens speldosa. Jag ryser.
Joakim Berg skriver fortfarande de mest angelägna texterna som går att höra på svenska. Oavsett det handlar om att göra upp med barndomen, kärleken eller för den delen, den elaka samtiden. Den råa känslan från huvudstadens kyla kan alla som nånsin vandrat i Stockholm en kall vinterdag känna igen i både makalösa LSD, någon? och mäktiga Columbus. De två spåren, det första med en långsamt växande struktur och det andra mjukt och varsamt sorgset, kan vara de absolut bästa låtar som gruppen fått till. Under hela karriären.

Hardcorefansen kanske surar över att rockandet från förra albumet Du & jag döden har tonats ner. Men jag tror inte det. Jag har varit med på Kents resa sedan 1995 och bandet har då och då beslutat sig för en kursändring. Tillbaka till samtiden är en skiva som bara tränger sig på, för varje snurr i cd-spelaren. Och den klarsynta svärtan, den som suger tag i din fot och drar dig med ner under ytan, är fortfarande lika svart som en förbannad natt i november.

Jag kan inte att bli besviken på Kent. Den här gången heller.
Börjar turnén snart?