Det är smockfullt och trångt på Nefertiti. Det är svettigt och, till bristningsgränsen, packat med beundrande blickar, andaktsfull respekt och saliga leenden.

Och ändå tycker jag att New Tango Orquesta förtjänar mer. Mer kärlek och mer uppskattning. För så förbannat bra har gruppen lyckats bli. Så samspelta, självklara och rara är de att de jobbat ihop till stående ovationer från gråtmilda konserthus, tusenmannapublik och villkorslös kapitulation.

Direkt från inledande Nyman-pianot i The red circle står det klart att oron för hur materialet från nya Vesper ska klara sig live är obefogad. De nya låtarna blandas med det bästa av det gamla i en dramaturgiskt perfekt uppvisning i innerlighet och skönhet. Kanske är det fortfarande de tyngsta Piazzollalånen från Bestiario som skapar mest gåshud, men även de nya, mer kammarmusikaktiga delarna, där tangon blandas upp med slingrande Glass- och Muhlysmaker som sprider ömhet och värme.

Allt – från Livet Nords genomljuvliga fiolspel till Per Störbys förvirrade mellansnack – andas uppriktig glädje, glädje över publikmängden, men också en självklar stolthet över New Tango Orquesta och vad de, tillsammans, åstadkommer.

Hur sjutton NTO ska kunna toppa det här, det begriper jag inte. Man kan bara fåfängt hoppas att de klarar det och hårt hålla tummarna medan man – för sjuttonde gången – sätter Vesper och Bestiario på repeat.