De senaste årens skriverier om Rihanna har till stor del handlat om den allvarliga misshandel som sångaren Chris Brown utsatte henne för 2009, och hur hon har hanterat efterspelet. På Unapologetic finns gott om kärleksrader öppna för tolkning, och eftersom det gäller Rihanna har många redan tolkningarna klart för sig. Men det kan och bör inte vara Chris Brown som för all framtid avgör hur man lyssnar på och bedömer Rihanna som artist.

På Rated R, albumet från 2009, hade Rihanna en annan framtoning än tidigare. Personligare, mer svartsynt och kontroversiell gjorde hon sitt bästa album dittills. Sedan dess har åter extatisk danspop varit högsta prioritet. Tills nu. Unapologetic påminner i stora drag om Rated R. Dels finns här en spretig blandning stilar signerade en lika spretig samling producenter, dels finns i nästan varje låt en känsla av att Rihanna faktiskt berättar något om sig själv. Texterna är fulla av komplexa dubbla känslor, tvivel och ångest. De är likaså späckade med långfingrar mot världen, aggressivt trots och de mjukaste av kärlekslöften.

Det är dock svårt att komma i från obehaget i att Rihanna gör en duett med nämnda Brown. Bortsett från det har Nobody’s business all potential att bli en supersingel. Inte bara för chockfaktorn, utan också för att det är stilfull discosoul som lånat en hel del från Michael Jackson. Ett av Unapologetics musikaliskt starkaste ögonblick.

Love without tragedy/Mother Mary är en ovanligt fängslande ballad med bombastisk produktion signerad The-Dream. På dubsteppande Jump tar nostalgitrippen oss tillbaka till 1996 och Ginuwines hit Pony, medan den lättsamma reggaen No love allowed snarare påminner om Rihannas tidiga musik. Avbrott som gör gott på ett album som låter väldigt dagsaktuellt i övrigt. Men även om Unapologetic är producerad med branschtopparnas fingertoppskänsla för vad som funkar lyckas man oftast undvika popklichéerna för dagen. I stället finns här flera oväntade detaljer som gör att skivan blir svårare att nonchalant avfärda som ännu ett Guetta-projekt.

Men man kan inte ha kul jämt. På snyggt slöa Numb gör Eminem ett gästspel som tack för tjänsten på Love the way you lie. Trubbiga rader som I’m the siren that you hear, I’m the butt police, and I’m looking at your rear, rear, rear antyder tyvärr att han inte gjorde så gott han kunde, och där han hade kunnat lyfta låten stör han bara. Andra låtar agerar mest utfyllnad, mycket på grund av bristen på melodier som lyfter dem ovan ljudmassan.

Unapologetic är bra men inget mästerverk.