Enligt myten var Sisyfos dömd att rulla ett stenblock uppför en kulle – och väl uppe drösade det förstås ner igen och han måste börja om. På omslaget har Sisyfos lämnat stenen bakom sig, gett upp, dubbeltydigt nog. Marcus Dimbodius är i alla fall tillbaka och låter plötsligt som en arvtagare till Twice A Man och deras lika storslagna som dovt intima artsyntpop. Ofta hörs också influenser från olika The Cure-epoker, som i duetten med Nina Kinert, No-fault divorce. Det som stannar kvar är ändå Dimbodius ypperliga låtmakeri. Mer tveksam är jag till produktionen, där murrig pianorock, torr synt och svulstig pop bakas ihop – jag hade velat höra det här mer renodlat.