Stillsamt vackra öppningsspåret Reconsider me påminner om Freddie Wadlings skeva Bär ut mig, käre Jesus (som avslutar albumet Jag är monstret), men det är en jämförelse som singer/songwritern från Malmö är dömd att förlora. Och lite så är det med resten av Richard Lindgrens låtar också; de är sköna och välskrivna – särskilt Slow walk of dreams med sitt jazz- och mariachiblås – och Lindgren sjunger med en befriande självklarhet, men låtarna känns inte särskilt egna. Tvärt om. Countryfärgade Hopeless side of town låter som Steve Forbert och den laddade Sunday tea blues är väldigt mycket Joe Henry. Helt i onödan. Richard Lindgren är bra nog att mejsla ut sig egen stil.