Det är tio år sedan Robbie Williams tecknade sitt omskrivna avtal med EMI, ett kontrakt som då uppgavs vara värt minst 80 miljoner dollar. Sedan dess har Robbie Williams släppt fyra studioalbum, två liveplattor, flera samlingsskivor och en handfull dvd-inspelningar. Han har varvat framgångsrika världsturnéer och konserter på bland annat Ullevi 2006 med ett skruvat eremitliv och ufojakt i Arizona. Vad Robbie Williams med få undantag (Feel, Advertising space, You know me) inte gjort de senaste tio åren är däremot att förse världen med riktigt begåvade popsånger.

Antar att höjdarna på EMI är sådär halvnöjda med både den artistiska och ekonomiska avkastningen på sin enorma investering, bland annat dödskraschade ju den misslyckade hiphop-plattan Rudebox. Nu tycks EMI vara på väg omkull och Robbie Williams har tagit klivet över till Take Thats bolag Universal. Så vad har vi här? En fräsch och hungrig nystart, en Robbie med vässad låtskrivarpenna och en samling arenavältare med feta refränger redo att tryckas upp i krysset?

Nej, inte direkt, och då är trista öppningsspåret Be a boy med bred marginal ändå den mest Coldplay-inspirerade låt som Robbie Williams någonsin spelat in. Det skulle utan problem gå att att byta ut Robbie Williams mot Chris Martin, speciellt i de där fotbollsekande woo-äähh-woo-partierna, men då skulle hyperaktive Robbie såklart få ta över pianot i Coldplay och det är väl tveksamt om han skulle sitta still där, eller vara beredd att vifta med Fair trade-flaggan.

Nej, då är Candy betydligt roligare. Albumets förstasingel är så full av liv, så skön och smittande att Catchy vore ett bättre namn. En typisk sommarhit som gör oktobermörkret lite ljusare, höstregnet lite mindre deprimerande. Även Different är en låt väl värd att upptäcka, byggd som en gammal italiensk radioschlager av klassiskt snitt men ändå fast förankrad i Robbie Willams nutid.

Givetvis finns här ett par ballader också, men varken Hunting for you eller avslutande Eight letters når ens upp till anklarna på klassiker som Angels eller She’s the one.

Som album betraktat rättar sig Take the crown in i ledet av tidigare Robbie Williams-plattor, den är snygg och stabil men fungerar ändå bäst som en påkostad flyer för nästa spelning, nästa turné. För det är ju där man vill se den här showmannen, på en scen. Men det är inte med hjälp av låtarna härifrån som Robbie Williams kommer att fylla Ullevi till sommaren.

För visst fyller han Ullevi. Antingen den här sommaren eller nästa.