Jag hörde dom i bilradion första gången, tror det var låten Slussen 23:15, och jag hoppade högt direkt: killarna hade det ju! Snyggt Skrillex-skruvade dubstep-rytmer som fick hela karossen att vibrera och så sången med drag av såväl släpig reggaetoast som Håkan Hellströms naket vardagliga berättande. Oemotståndligt.

Efter en rad singlar kommer till slut debutalbumet som åtminstone till hälften sitter perfekt. Efter en introducerande Broöppning (snyggt där) släpper de loss nya monstersingeln Säg då, där de bäddar in privatekonomiska bekymmer i glimrande dubstep-pop. 

Radiofavoriten Stort bråk (nere vid grillen) är jag inte lika förtjust i, det hetsiga drum’n’bass-drivet tycker jag inte passar dem. Bättre då i Längre ner och nämnda Slussen 23:15 där de släpper fram det där melankoliska som bryter av mot det hårt komprimerade soundet.

Tunga Shivoy går helt på dubreggaespåret, den värld Fritjof kommer från, men sen tappar albumet tappar lite fart och fokus mot slutet. Den instrumentala avslutningen i Brostängning (outro) är dock storstilad, en produktionsmässig uppvisning som med övertygelse visar att stockholmarna Fritjof Löfgren och Juuso Pikanen har den här musiken i ryggmärgen och kan ta den vart dom vill.