I takt med att New Tango Orquestas husgud skiftade från Astor Piazzolla till Philip Glass så blev gruppnamnet till slut ett problem.

Namnbytet sker nu men glidningen fullbordades egentligen redan på förra skivan, Vesper, som jag i efterhand kan tycka var lite anonym och försiktig  – kanske av respekt för den nyklassiska värld vars dörr de knackade på. Detta i jämförelse med det här albumet, som inte andas någon som helst tvekan.

Hungrigt kastar de sig över Per Störbys elva nya stycken, alla korta och koncisa. Mest imponerande är klangrikedomen och hur smidigt de hoppar mellan ettrigt fioldriv med murriga pianopartier och Störbys egen bandoneon.