Integritet och egensinne. Två saker man inte brukar förknippa med den som vinner Melodifestivalen. Men så är Loreen Talhaoui inte din vanliga schlagervinnare. Först krossar hon allt motstånd i Baku och blir den artist som rakat in flest tolvpoängare i Eurovisions historia, sedan väntar hon fem månader med att släppa sitt album som när det väl kommer inte låter det minsta insmickrande eller tillrättalagt. Däremot låter det dovt och dystert, mörkt och melankoliskt, med känslan av en annalkande fara (Do we even matter) eller att allt redan är försent (Everytime) snarare än av ett fett eurofirande. Precis som Loreen tänkt sig. Integritet, som sagt, och egensinne.

Här ryms såklart även My heart is refusing me och Euphoria, den första i en upphettad version och den senare med ett nedtonat stråkintro, och övriga låtar rättar snällt in sig mellan de ramarna. Man kan såklart ha synpunkter på det, att låt efter låt följer samma mall, men Loreen har sitt uttryck, sin röst och tillräckligt mycket unik kvalitet för att fylla sin musik med kraft även i de stunder då hon tappar i intensitet.

Om detta sedan är plattan som gör att Loreen kan bryta sig ur schlagerfamiljen och bli stor på riktigt, tja, det är svårt att veta. Men om hon faller så sker det i alla fall på eget grepp.