Svårt det här. Å ena sidan: Moa Lignell gör sin första egna konsert. Någonsin. Å andra sidan: Hon är en av Sveriges just nu mest spelade och säljande artister.

Så vad ska man ta hänsyn till? Hur mycket av den storögda valpighet som Idol-Moa faktiskt bjuder på ska man ta med i räkningen här?

Jag väljer en sorts medelväg och konstaterar att det naturligtvis finns en hel massa att jobba på, men att Moa Lignell klarar sin premiär utan att någon gång falla utanför ramen. En timme är visserligen tjugo minuter för långt om man ser till låtmaterialet och bandet hon har med sig är sällsynt anonymt, men Moas egen musikaliska insats finns inte mycket att anmärka på. Hon ”levejejaj”, om man ska snacka Andreas Carlsson-språk.

Det tar några låtar in i setet innan hon börjar sjunga ut ordentligt, men när hon gör det så hörs det tydligt att hon har klar potential att bli en svensk mjukisvariant av Ani DiFranco. Utan kanterna men med rösten, en klar och tydlig och framförallt väldigt säker sådan. Inte en sur ton på hela timmen.

Allra bäst och med mest värme och inlevelse sjunger hon When I held ya och det är naturligtvis helt rimligt då det är den enda av alla låtar som verkligen är värd att leva ut till, det slår en varje gång man hör den hur superstark den är.

Publiken i de glest placerade stolarna ställer sig upp och ger en rejäl ovation när allt är över och huvudrollsinnehaverskan får en rejäl, inplastad blomsterkvast. Hon ser glad ut. Men kanske framförallt lättad över att premiären är överstökad. Gott så.

Daniel Claeson