Allting kommer förr eller senare tillbaka, känns plötsligt aktuellt igen, en ny publik upptäcker bortglömda namn, yngre musiker tar sin barndoms musik och stöper om det i nya former.

Ett aktuellt exempel, Tom Krell, som nyligen släppte sitt andra album som How To Dress Well, en originell kombination av indieestetik, elektronika och r´n´b från 80- och 90-talet. Tom Krell dyrkar R. Kelly och Janet Jackson. Huruvida Chaka Khan har samma lyskraft vet jag inte, kanske, men även om hon hade sin största hit 1984 med Prince I feel for you och var i strålkastarljuset under de följande åren är Chaka Khan helt och hållet en artist präglad av 70-talet.

Inte för att hon fastnat i forna tider, det jag har hört av senare skivor, som Funk this från 2008 – där Mary J. Blige gästar på en låt – lägger sig bekvämt i samtidens r´n´b-trender.

Konserten startar med I Feel For You, ett intro till ett medley, och det kommer ett medley senare under konserten, vilket – precis som under Prince fantastiska Way Out West-spelning förra året – fungerar fint, det är, som hon säger, gamla låtar, nu reser vi tillbaka en stund, leker med minnen, en gest som i grunden är nostalgisk, men det är rötterna, benen jag står på; i Chaka Khans fall, tiden med funksoulbandet Rufus, som hon successivt tog kommandot över fram till första soloskivan.

Hon döpte en skiva till Nasty en gång i tiden, i dag skämtar hon om att hon är en vårhöna, flirtar med en man i publiken, som möjligen var en bekant från Chicago, kanske var det bara teater.

Det jag främst var nyfiken på var sångerskan Chaka Khan. I bland blev det för mycket skrik, få tonlägen, men hon är fortfarande en bra soulsångerska, som när hon går ner i balladtempo, tolkar My funny valentine, eller tar i med hela kroppen på I´m Every Woman, och förhöjer stämningen i discoklassikern, som spelades på slutet innan ett extranummer, Ain´t Nobody. På båda låtarna var bandet i sitt esse, levande, varm, energisk soulfunk.

Däremot var mellanspelet när Chaka Khan gick iväg från scenen och samtliga medlemmar presenterade sig inte särskilt lyckat. De tre körsångerskorna var perfekta körsångerskor, men när de sjöng på egen hand blev det alldeles för dramatiskt, rena musikalen, även om det bjöds på en tolkning av Sades Love is stronger than pride. Och när de manliga musikerna visade sig på styva linan var det ekvilibristiskt utan själ. Roligare att se trummisens brandgula trumpinnar än att lyssna på honom. Men, när Chaka Khan dök upp igen, blev det mycket bättre.

PM Jönsson