Petra Marklund är en av flera blågula artister som den senaste tiden bytt engelskan mot svenskan. För Petra Marklund innebär skiftet också att hon kränger sig ur sitt alter ego som den världsvana klubb- och dansstjärnan September och i stället placerar sig i ett slags popmusikalisk realism.

Att sjunga på svenska förväntas ju per automatik betyda ”mer sårbart, mer personligt, mer ärligt.” Som om man inte skulle kunna skapa fantasivärldar även på modersmålet. Det går naturligtvis alldeles utmärkt.

Petra Marklund väljer dock att sjunga texter som inte längre bara ligger bra i munnen utan som också blottlägger henne på ett sätt.

Kärlekens tunga, Pluras text om förlorad kärlek och famlande efter stolthet som Petra gjorde till sin egen i samband med tv-programmet Så mycket bättre, utgör ett slags idémässig bottenplatta till de nya låtarna. Miljön är Stockholms gator och krogar och huvudpersonen i låtarna, om det nu är Petra eller någon annan, slirar runt och försöker hitta ett fungerande liv bland players och potentiella pojkvänner.

Ibland tangerar musiken, som är rakt igenom klatschig pop med housepianon och snortighta refränger, det som Lena Philipsson försökt göra tillsammans med Orup. Med den helt avgörande skillnaden att jag tror fullt ut på vad Petra Marklund sjunger. Det är det som markerar gränsen mellan schlager och popmusik.

Jämfört med likaledes begåvade Veronica Maggio är Petra Marklund betydligt råare och svartare, samarbetspartnern Jocke Berg och hon tycks ha funnit en gemensam yta där man kan sträcka händerna mot taket, men samtidigt slå pannan i baren. Allt är meningslöst men därför är också tiden viktig att jaga, någonstans måste det finnas en punkt där allting faller på plats.

”Jag som alltid varit drottningen...överallt...i min värld...”, sjunger Petra Marklund i Sanningen. Det var den första demo som Jocke Berg spelade upp för henne och i den låten finns essensen till hela skivan; tanken att man måste ta risker för att lyckas, att man måste synda för att bli frälst och man måste betala ett pris för att behålla sin värdighet på andra sidan kaoset. Och att för klara allt det där underlättar det om man har ett förbannat bra soundtrack att hålla sig till. Det har, som ni förstår, Petra Marklund.

Inferno är en popplatta utan egentliga svackor och det är inte minst imponerande med tanke på att Petra själv verkat i en bransch där det i första hand är enstaka låtar som räknas. Hiten Händerna mot himlen ligger som näst sista låt på plattan, det säger en del om klassen på materialet.

Petra Marklund har satt saker och ting på spel med den här skivan. Hon hade kunnat gå den säkra vägen och fortsätta spela rollen som September. I stället har hon valt att blotta strupen.

Det är modigt gjort.