Första gången jag såg Vera Vinter var när hon sjöng Fairytale of New York tillsammans med Bo Sundström i Göteborgs konserthus. Det var på Bo Kaspers julturné förra året och jag minns att Vinter svepte in som något av en frisk fläkt. Nu kommer hennes debutalbum och då är det i stället en lätt doft av jord och skog som slår emot en. Vinter går runt bland träden och sjunger vemodigt om mossa och kottar, om rävspår och älgar, uthus och traktorer. Det är stämningsfull och emellanåt rätt vacker pop på svenska, men det händer inte så mycket. Det är faktiskt lite långtråkigt om man ska vara helt ärlig.