Goat säger att de kommer ifrån Korpilombolo, en voodoostad i norra Sverige, som invaderades av kristna korsfarare. Det kan stämma, till viss del, om de är samer, men troligen är det en påhittad myt, som ligger i linje med bandets visuella framtoning. Masker, objekt, i samma stil som de amerikanska undergroundbanden Sun City Girls och Caroliner, och filmerna till några av låtarna påminner en hel del om Grails etnografiska collage.

Jag har bara namn på en av medlemmarna, Goat vill vara hemliga, vilket enbart är positivt, personfixering är av ondo. Huvudkvarteret är – tror jag – Göteborg, och låtarna suger in element från olika genrer (afrobeat, psykedelia, svensk prog, jazz, fuzzrock, tribal postpunk), originella skapelser, lika dansant som hypnotiskt.

Lyssna på Disco fever eller Let it bleed, låtar med omedelbara melodier och rytmer som mycket väl kan göra dem till en sensation utanför underjorden. Enbart kvinnlig sång, mer rop än långa texter, även det ett lyckat grepp, som stärker den säregna, starka känslan i musiken.

Och jag blir tårögd av Diarabi, som både inleder och avslutar skivan, där de tar upp en tråd från förfäderna, bygger ut en melodi av träd, berg, gräs och stenar.