Beth Orton debuterade i ett brittiskt 90-tal där dansmusiken och elektronikan berikade pop- och rockmusiken. Faktiskt lite på liknande vis som i dag fast namnen har ändrats.

Då rörde sig bland andra Primal Scream ledigt över gränserna och Fatboy Slim var lika framgångsrik på dansfesterna på Ibizas stränder som ständigt anlitad remixermagiker i London och Manchester. Så småningom försökte till och med U2 göra en dansplatta. Innan dess samarbetade Beth Orton med irländarnas dansgolvsalibi Williams Orbit och lånade rösten åt Chemical Brothers som med hisnande hastighet tog sin big beat-musik från klubben The Social ut till de stora arenorna.

Allt det där känns avlägset nu när Beth Orton varit tyst i sex år. Hon har övergivit London för lilla barndomsstaden Norfolk och därmed lämnat klubbarna bakom sig. Tom Rowland från Chemical Brothers finns dock fortfarande med på ett hörn. Han har varit med och skrivit den skrittande Call me tre breeze som låter som en kvinnlig José González med kalifornisk solnedgång mot ansiktet. Väldigt fin.

Dansmusiken och elektronikan har valts bort till förmån för mer renodlad folkpop. Precis som Beth Orton lyckades ta en plats, men fortfarande vara helt unik, i det grabbigt, klubbiga 90-talet är hon sin egen även i det 10-tal där den brittiska och amerikanska folkpopen åtnjuter en framflyttad position, framförallt tack vare en rad begåvade, egensinniga kvinnliga låtskrivare och sångerskor. Flera av dem säkerligen inspirerade av såväl Beth Orton som likaledes comebackande Cat Power.

Beth Orton har en sångröst som inte är vacker i traditionell mening, hon sjunger distinkt, nästan hårt. Jag tycker det är fantastiskt bra. Lyssna på inledande Magpie där sången knôr sig mot brötiga trummor och gnisslande stråkar men utan att vika en tum. Det är svårt att inte bli fångad. Sedan tar hon ett halvt steg tillbaka i Something more beatiful som börjar ömt men som med en plockande gitarr och återigen dessa vackert, skavande stråkar växer ut till brittisk soul av yppersta märke.

See through blue bryter av med sitt struttande, en bagatell javisst, men elegant framförd. Last leaves of autumn är exakt så blå som titeln antyder. Beth Orton låter sin röst glida över pianot och det känns inte alls avlägset att någon av hennes gamla klubbkompisar skulle kunna göra en stilsäker remix för dansgolvet. Det finns en ständig rörelse i Beth Ortons sätt att göra musik som är alltjämt fascinerande. Den här skivan är förhoppningsvis bara ytterligare en statusuppdatering längs vägen.