I presentationen av kvällens band tar Red Top upp den där konserten för nästan 15 år sedan, uppe i den gamla baren, när Pustervik var rätt ny som konsertlokal. Joey Burns och John Convertino var med i OP8, en förlängd variant av Giant Sand, som gjorde en fantastisk liten, intim konsert, som det fortfarande pratas om då och då.

Efteråt köpte jag en singel, med ett nytt projekt, Calexico, som vid den tiden hade släppt ett album som få hade hört.

Det var 15 år sedan och i dag är Calexico ett av de mest älskade bandet inom paraplybegreppet amerikana.

Jag funderar flera gånger under konserten vad det är som gör dem till ett sådant populärt band, som lockar en bred publik, även de som normalt inte är särskilt intresserade av den här typen av amerikansk musik. Dels tror jag att det är feel-good-känslan och värmen som finns i låtarna, få taggar, mörkret finns bara latent, även om de initialt såg sig som en musikalisk variant av Cormac McCarthys våldsamma, manliga, hårdkokta romaner. Joey Burns har en vänlig sångröst, melodierna dansar fram, eller slingrar sig på en lockande väg, det kan vara dramatiskt uppbyggt, men det döljer sig ofta ett ljus, ett bekant ansikte, i horisonten.

Låtarna från nya, utmärkta, skivan Algiers blandas med äldre saker, som på slutet, när hela bandet går in i latinska rytmer, cumbia, merengue, och det är när de mexikanska elementen tar över som musiken lever upp allra mest.

Och ibland blir nästan Burns & Convertino statister när de andra fem musikerna, med Jacob Valenzuela och Martin Wenk i spetsen, tar fram sina trumpeter,  lirar lap steel eller rockgitarr, som i en superb tolkning av Love:s Alone Again Or, där psykedeliafolklegendernas mexikanska sound förstärks.

Många självklara höjdpunkter när rytmerna vandrade söderut, när mariachiinfluenserna lyftes fram. Men Calexicos storhet är hur de vandrar mellan olika uttryck, pusslar ihop olika stilar, med Arizona som utgångspunkt struntar i gränser mellan nationer.