Läser runt på nätet om Mumford & Sons och inser att det inte minst på deras hemmaplan i England pyr ett förakt mot bandet. De är för folkliga för folkmusikpuritanerna, för uppspelta för indiepubliken och, antagligen, för framgångsrika för att klara sig undan avundsjuka och bitterhet. Således möts denna deras andra skiva av svala eller rentav dräpande kommentarer.

Jag betackar mig. Vänder mig mot mekanismerna i mediernas behandling av musik som går ut på att bygga upp för att sedan bryta ner. Det är lika cyniskt som enfaldigt.

Mumford & Sons är förstås fortfarande en fantastisk orkester. Marcus Mumford skrålar för full hals. Han är en fullblodsromantiker som inte vet bättre, sin generations svar på Mike Scott som blåögt försöker ta sin musik upp i himlarna och som faktiskt också lyckas. Markus Dravs har kallats in som producent och precis som när han jobbat med Arcade Fire och Coldplay har uppdraget gått ut på att ta varje detalj, varje ackord och blåsa upp det maximalt. En banjo har nog aldrig låtit så stor som på den här skivan.

I will wait är folkmusikeufori för de stora arenorna, Holland road är bitigt svängig med samtidigt enastående vacker. "I never learned to put up a guard", konstaterar Marcus Mumford i avslutande Not with haste innan körerna och den eviga banjon tar vid och hjälper honom i mål. Hoppas han kan fortsätta så.