När det kommer till kritan handlar bra popmusik om sången. Det spelar ingen roll hur fina låtar du skriver eller hur snyggt du spelar så länge du inte sjunger bra. Timo Räisänen sjunger rent ut sagt för jävla bra på nya plattan.

Ja, han har alltid varit en begåvad och framförallt känslosprutande sångare. Men aldrig att han varit så grym som nu och det slås fast redan i plattan öppningslåt. Crawl on bitter låter Timo briljera med den där ända från tårna-attityden och innan låten rusat klart har han agerat indieprins, rockgud och – faktiskt – soulsångare. Det är en sådan där förstalåt som man liksom inte tar sig förbi.

Så skönt då när jag faktiskt kommer vidare och får ett titelspår där Timo Räisänen, full av självförtroende, vidgar ramarna för sin egen musik och levererar en slags hemvävd Lionel Ritchie-låt med slick västkustkänsla, härligt inställsam refräng och tillhörande saxofonsolo men ändå med stuprörsjeans och poplugg. Lysande.

Sådär fortsätter det. Timo radar upp den ena fullträffen efter den andra och bara det är ju härligt. Men det som på allvar ruskar om är att han, förmodligen i gott samarbete med producenten Pelle Gunnerfeldt från alltid saknade Fireside, har hittat fram till Timo-pop modell 2.0. Allt låter bekant men ändå så mycket mer fulländat än tidigare. På väg mot den här skivan valde Timo Räisänen att kasta en mer eller mindre klar skiva med låtar på svenska. Kanske är det så att man ibland måste ta en omväg för att kunna triumfera vid mållinjen.