Det här med att bjussa på sig själv har alltid varit gångbart för att publiken ska ta en artist till sina hjärtan. Och just nu känns det som att ingen bjuder på sig själv lika frejdigt som Pink.

Hon har ett helt annat förhållningssätt till musiken, texterna och inte minst bilden av sig själv än kollegorna som jobbar på ungefär samma yta. Britney Spears träffar alltför sällan rätt, Christina Aguilera har hamnat i en återvändsgränd, Rihanna är visserligen grym men håller ett tempo som gör att både hon och hennes fans knäar under trycket. Madonna är förstås fortfarande ett unikum som alla tvingas mätas mot. Men hon har slutat släppa vettiga singlar och slår sönder sina gamla hits från scenen. Det är nog bara en Lily Allen i absolut toppform som kan matcha Pink.

Pink fortsätter nämligen övertyga och kombinerar sina styrkor till en platta som är ett imponerande kraftpaket. Hon tar alltid närmaste vägen till refrängen, gärna med intro, vers och brygga som smäller på med alla tänkbara effekter. Det är popmusik på raketbränsle som kommer att fräsa hål i himlen över varenda utomhusarena under nästa sommar. Det är så här arenapop låter numera. Lyssna bara på Slut like you, en perfekt cocktail på lika delar Blurs Song 2 och Holes Celebrity skin där Pink gör stan med tjejkompisarna och tar kommando över alla lättfotade snubbar därute.

Singeln Blow me (One last kiss), där Pink gör glimrande heliumpop med en stenhård text om uppbrottet från ett förhållande som inte fungerat på alldeles för länge, har ni förstås redan hört. I Here comes the weekend pumpar hon upp stämningen ännu mer i en ganska fånig men givetvis effektiv klubblåt där till och med Eminem låter blyg i jämförelse med Pink. i titelspåret lägger hon pappren på bordet kring vad kärlek egentligen handlar om. Låten bottnar i klassisk flickpop men texten är en enda lång antites till romantiska låtar om pojke möter flicka Det är färgsprakande, fullt av självförtroende och rakt igenom brutalt underhållande.

Sedan vore det här förstås inte en Pink-platta utan några riktiga brottarballader. Beam me up är effektiv och tangerar topplistecountry men får ändå nöja sig med silverplatsen. Plattans stora mobiltändarlåt är The great escape med sina stråkar, sitt gospelpiano och en Pink som verkligen tar chansen att visa att hon inte bara är ett rivjärn utan har massor av ömhet i rösten.