Jag kan inte låta bli att bli glad av Danko Jones. Låt vara att trion på sedvanligt vis kanaliserar rockhjältar som AC/DC, Kiss och Thin Lizzy med små variationer i betoning. Och att resultatet gång efter annan blir lättsmälta sånger med tuggummiklistriga refränger oavsett om ämnet för stunden är kvinnoben eller religiösa bryderier. Det avgörande är att partykänslan hållits intakt, även om den här visar sig mer i en svalt sofistikerad form och mindre i den uppkäftiga studsighet jag kommit att förknippa med kanadensarna. För de dagar då man med en klackspark vill förpassa djupsinne och bekymmer utom synhåll förblir Danko Jones ett gott sällskap.