Varför föll vi egentligen så otroligt hårt för The XX när de dök upp från ingenstans häromåret? För att deras låtar är så fantastiska? Nja. För deras banbrytande sound? Knappast det heller. Jag tror att det handlade om ärlighet. Om det där obefläckat nakna. Oskulden som ser och gestaltar allt det fula och hårda och svåra i tillvaron. Men som också därmed inger hopp och förtröstan.

De var ju blyga barndomskamrater som aldrig hade spelat med några andra. Fortfarande kvar i pojk- och flickrummen med sina trevande sånger som de knappt kunde förmå sig att sjunga (därav den så flitigt använda duettformen, det blev ju mindre pinsamt att sjunga då). Så trädde de plötsligt fram i ljuset med detta underdåniga mästerverk. Det var nästan för mycket.

Själv gav jag deras debut en trea. Det var grovt tjänstefel och jag tar på mig det fulla ansvaret. Jag gick för mycket på torra fakta, för lite på känsla. Såg dem spela live senare – det var omtumlande, jag insåg att Romy, Oliver och Jamie faktiskt var på riktigt.

Men hur i hela fridens namn följer man upp något sådant? Fantastiskt nog tycks trion inte ha bekymrat sig nämnvärt över det. De har fortsatt i stort sett som tidigare, men förstås hunnit flytta hemifrån och inrett en studio – mötts igen som vuxna och erfarna (nåja) snarare än som valpiga tonåringar.

Soundet är inte riktigt lika klaustrofobiskt som sist. Lite större, lite ljusare, lite lättare att andas i. En låt som Tides är närmast graciös med sina skira stråkar och lättsamt framrullande rytmer. 

Och även om musiken oftare är nästan lika grådunkel, brusig och dov som sist, med torra ekon som skuggor efter de viskande rösterna, så har Jamie Smith – bandets rytmmakare och producent – uppenbart lärt sig en del, markerar rytmerna mer och – faktiskt – lyckats skala av musiken än tydligare.

Oliver Sims sparsmakade basfigurer slingrar sig på behörigt avstånd kring Romy Madley Crofts enkla men suggestiva gitarrspel, allt i en slags sensuellt trånande dans analog med deras sångduetter.

Min favoritlåt är Reunion, med inte bara sköna oljefatsrytmer och ett Marianergravdjupt basmuller, utan också en omvälvande vändning efter två minuter där en piggt ploppande bas och en spikrak rytm plötsligt lyfter allt långt ovan molnen.

Generellt är annars låtrikedomen inte lika stor som sist, det handlar mer om förfinande av ett uttryck – en på så sätt väldigt typisk andraskiva som inte på långa vägar är lika drabbande som debuten, fast ändå övertygande. Trion visar att de har förmågan att ta det här vidare, att förstlingsverket inte bara var ett slumpartat utfall av lyckliga omständigheter.