Det är inte helt lätt att göra levande musikteater av Björn & Bennys förstlingsverk i musikalgenren. Rent dramaturgiskt finns det något litet stelt och osmidigt över Chess. Tidsavståndet till kalla krigets ödesmättade stämningar från tidigt 1980-tal gör också att berättelsen om schackmästerskapet mellan Sovjet och USA blir en smula spänningslöst, som om det mer rörde sig om en abstrakt frågeställning än ett verkligt känslodrama.

Många av låtarna är ju bra förstås, även om den svenska versionen i Lars Rudolfssons bearbetning saknar brottarhiten One night in Bangkok. Men här blir sångerna mer uppradade på varandra, än att det sker något spännande i mötet mellan skådespelarna. Det är en föreställning som man i första hand tittar på, med viss förundran, snarare än blir känslomässigt berörd av. Anna Ardelius kostymer är fantastiska och Kristin Bredals teveshowsscenografi har en ironisk verkan som verket mår bra av.

Det är också roligt att konstatera att det nu finns en yngre generation svenska musikalsångare som rent tekniskt klarar av bravurnumren i den här musikalen utan problem. Evelyn Jons som Florence, Christopher Wollter som Freddie, Philip Jalmelid som Anatolij och Nina Pressing som Svetlana har alla en påfallande kraft i uttrycket, och kompletterade med den imponerande basen Johan Schinkler i rollen som den sovjetiske schackcoachen Molokov, blir det ett starkt sångarlag.

Men det är stundtals svårt att höra texten, inte minst i ensemblescenerna, och ljudbilden är överlag påfallande obalanserad. Regissören Mira Bartov tycks ha satsat det mesta på det skall bli en underhållning för ögat, men mitt i bildrikedomen och den sprakande färgprakten går delar av den känslomässiga skärpan i sånginsatserna förlorad.

Föreställningens utropstecken är Evelyn Jons som har en stark och övertygande närvaro, till exempel i sången om den egna övergivenheten i äktenskapet med Freddie, Det är han och inte jag, och sången bär verkligen över hela registret. Philip Jalmelid är också mycket bra, bland annat i den försvenskade versionen av Anthem kallad I mitt hjärtas land. Att uttrycket är så olikt Tommy Körbergs tolkning är naturligtvis en styrka.

Men trots de individuella insatserna är det ändå som om kärlekshistorien mellan Anatolij och Florence inte riktigt ägde rum, som om de betraktade varandra på avstånd. De springer upp och ner i trapporna till hotellet och ibland möts de, men det är främlingskapet som dominerar, tystnaden mellan orden, kropparnas ensamhet. Det är något av det obevakade som saknas, en känsla av beröring, berusning, bemäktigande.