Det har, häpnadsväckande nog, passerat fem år sedan Jens Lekman släppte sitt på alla vis fantastiska album Night falls over Kortedala. En skiva som gjorde poesi av att stå i köket och skära upp en avokado. Som med all sin färg och fägring gjorde att de gråa fasaderna i östra Göteborg framstod som en av färg flödande vacker plats på jorden.

När Jens Lekman återkommer med knappt fyrtio minuter ny musik är paletten en annan. Färgskalan är betydligt mer nedtonad. Temat är uppbrott – från ett förhållande och från den frivilliga exilen i Melbourne, Australien. På bilderna till skivan vandrar han svartklädd i ett slags kyligt och lite skräpigt ökenlandskap.

Tracey Thorn sjöng på sin senaste skiva om hur hon önskade att kärleken kunde vara som i en Jens Lekman-sång. Nu vänder Jens på perspektiven. Hjärtat brister, ensamheten kramar sönder allt det fina och Lekman hälsar bittersött att ”All I know about love I’ve learned from you, Tracey”.

Ingen skriver texter som Jens Lekman och egentligen borde jag skruva besvärat på mig över i alla fall somliga av de där typiska finurligheterna och språkliga krumelurerna. Men eftersom han, som alltid, gör det med så mycket okonstlad värme, låter jag mig i stället svepas med.

Trots att han blivit lämnad försöker romantikern Jens Lekman hålla näsan över vattenytan. Det är som alla nog vet svårt att vara stolt när man är svårt sårad och ibland sipprar bitterheten fram i verser och refränger.

”Life’s to good to become someone elses”, konstaterar Lekman hårt för att senare nå ett slags acceptans: ”You don’t get over a broken heart, you just learn how to carry it gracefully”.

På sin blogg skriver Jens Lekman hur han vill att musiken ska smyga sig på lyssnaren, hur förflyttandet från vers till refräng ska ske nästan omärkligt. Som ögonblicket när ett flygplan lyfter från marken. De mer återhållsamma arrangemangen passar Jens Lekman, eller rättare sagt hans nya sånger, väl. Pianoslingor, stråkar, och den där typiska, jazzigt latinska kompgitarren finns förstås med, men allt låter mer sparsmakat än tidigare. Han har ändå tillåtit sig att ta med en vacker och lite fånig saxofon som hämtad från ett Lionel Richie-gig på en finlandsfärja. Och visst lånar han lite lätt en sångmelodi från Håkan Hellströms Dom där jag kommer från.

Ett par av låtarna känns igen sedan tidigare. The End of the world is bigger than love har spelats på scenen flera gånger, I want a pair of Cowboy boots har också gjorts live och finns på nätet i en fin tagning från NPR:s numera smått klassiska serie skrivbordskonserter.

Sammantaget har i alla fall Jens Lekman skänkt oss ännu en glimrande samling sånger.