Inte nog med att Dylan LeBlanc tyngs av de förväntningar som alltid drabbar ett underbarn. Efter debuten Paupers field, som kom för två år sedan och handlade om död, ångest och ensamhet, förväntar sig Mojo-läsarna att han nu verkligen ska fylla ut bootsen som den nye Ryan Adams/Townes van Zandt/Neil Young/Jeff Buckley.

Stackars Dylan LeBlanc, som fyller 23 i år, har fullt upp med att ta hand om sitt krossade hjärta. Den här skivan kom till i sviterna efter ett avslutat förhållande och Dylan LeBlanc låter verkligen allting rinna ur honom likt beska uppstötningar. Han är patetisk och självupptagen på gränsen till det outhärdliga och egentligen är det inte speciellt svårt att förstå varför den där kvinnan tröttnade och gick. Till och med som lyssnare vill man säga åt Dylan att han ska ta sig i kragen, ställa undan gitarren, lyfta blicken och ägna sig åt livet i stället för låtarna.

Om det nu inte var så att han skrev så vidunderligt starka sånger.

Melankolin och svärtan finns kvar sedan debuten men känns mer aktuell, påtaglig och personlig. På Paupers field återberättade Dylan andras historier. Nu är det, som sagt, han som har ont.

Countrymusiken finns kvar som grundfärg men fylls med soul och lager på lager av körer, softa trummor och olika stränginstrument som skapar stora rum åt Dylan LeBlancs ömkande, dramatiska röst som närmat sig just Jeff Buckleys. Lyssna exempelvis på flummiga Comfort me som kombinerar gammelcountry, hippiepop och modernare skäggrock på ett ljuvligt vis. Eller varför inte Where are you now eller Chesapeake lane som båda framstår som självaste sinnebilden av den där låten som plockas fram på jukeboxen när den allra sorgligaste av barer ska stänga för kvällen. Som avbrott mot alla ballader finns den mer riffiga Brother. Det är skönt.

Dylan LeBlanc sällar sig till en ung generation som omformulerar och uppdaterar det amerikanska musikarvet ännu en gång. Även om han själv möjligen är alldeles för rödgråten för att se det är framtiden ljus.