Amanda Jenssen gör spektakulär entré, barfota i mörkgrön spetsklänning och häxhatt med flor. Sjunger om kaviar och gin och liknar för en sekund eller två 2012 års svar på Mae West. I nummer efter nummer visar hon sin styrka som bred underhållare. Att hon backas upp av ett tajt sex-manna band med härlig blåssektion gör inte saken sämre.

Samtidigt har sångerskan, som varit hes några dagar, uppenbara problem med rösten. Trots en energisk och taktfast spelning lyfter det först halvvägs in i konserten. Under nya låten Dry my soul stiger temperaturen märkbart. En magnifik version levereras där refrängen sitter som en smäck. Trumbaserat bluesigt ös med kör och ett fantasifullt stick. Tyvärr blir det nästan parodiskt när det plötsligt också ska kånkas in militär- och virveltrummor, och allt nästan kantrar över i karnevalsstämning.

Amanda Jenssen bjuder på nytt material som känns fräscht och lovande. Stompet har där tonats ner till förmån för något lite mer sökande. Den avslutande akustiska låten är fin, den som sångerskan skrev en "natt när hon var ledsen".

Annars tuffar spelningen på i högt tempo, med Amarula tree som en av höjdpunkterna. Allt för många likartade upptempo-låtar gör dock att det hela känns lite enformigt.

Den för kvällen något loja publiken väcks till liv under Happyland, framförd i en bombastisk version med pumpande rökmaskiner och grönt ljus. Direkt därefter krämas också på med en överraskande inspirerad cover på Lee Hazlewoods popklassiker These boots are made for walking.

Helhetsintrycket blir en lättsam, energisk men något flackig show, där sångerskan vacklar mellan olika stilar. Ena stunden vaudeville, nästa finstämda visor med akustisk gitarr.

När Amanda Jenssen väl bestämt sig för hur hon vill ha det, teatralt och vräkigt eller nedtonat med äkta känsla, kommer det att bli så mycket bättre.