Återkomsten är efterlängtad. Det är också en gladlynt, spelsugen och överraskande rolig Marit Bergman som knäpper av sig de högklackade, svarta lackskorna och tar plats bakom flygeln. Fållen till den flytvästgula klänningen fladdrar i brisen. Något hon avspänt skämtar om strax innan hon skapar crescendo i öppningslåten: en mäktig version av I will always be your soldier. Liksom merparten av kvällens repertoar vinner den låten på att framföras så här avskalat och akustiskt.

Jag har alltid uppskattat Marit Bergman som popsnickrare, men tyckt att sångerna många gånger saknar det där lilla extra stinget som lyfter dem ett snäpp ovanför det behagligt trallvänliga.

Nu växer hon i mina ögon som artist, i takt med att hon ensam vid flygeln trollbinder publiken som fyller Kungstorget till sista gatstenen. Istället för att sitta nöjd och bränna av hitlåtar väljer hon modigt att framföra helt nytt material. Totalt fyra sånger på svenska blir det. Texterna berör och associationerna spretar från Annika Norlin i Säkert! till Thomas DiLeva. Framförallt Johanna undrar om hundarna - som tillägnas artistens svägerska - och Ibland gråter jag bara för att tiden går ger mersmak.

Färden mellan kända låtar på engelska och okända på svenska blir stundtals lite vinglig, men publikens bifall värmer.