Det finns ett enkelt sätt att se om en artists genomslag går på djupet eller bara skrapar på ytan. Hur många efterföljare får den? Melissa Horn har uppenbarligen fått en hel drös unga tjejer och kvinnor att lära sig spela gitarr och skriva låtar, det dräller om mini-Melissas där ute, och för mig är det beviset på att hon verkligen lyckats röra och beröra.

För mig dröjde till Peace & Love-festivalen i somras innan jag hamnade i Horn-zonen, jag stod där lite trött och frusen och omfamnades av mjuka toner och ord. En så kallad aha-upplevelse som bara kommer en gång och därför är upplevelsen här på Götaplatsen en solig kväll i augusti inte lika stark.

Men musikaliskt precis lika vass. Det är som att det tagit tre skivor för henne att hitta essensen, kärnan i sina låtar och inte vara rädd för att helt och hållet koncentrera sig bara på den.

Vissa tycker att allt låter likadant och de har absolut en poäng, men jag skulle vilja hävda att poängen är just det: allt SKA låta likadant. Tassande akustiskt med små utbrott av storslagenhet, närhet i röst och text och en inlevelse utöver det vanliga. Som i magiska Du är nog den och driviga Jag kan inte skilja på. Melissa Horn är på väg att bli en av de verkligt stora.