Sätt Freddie Wadling, denne klenod, i ett tydligt sammanhang och det kan bli hur bra som helst. Kingdom of Evol, det senaste projektet, skrämmer vettet ur en och som tolkare av såväl visor som Bond-teman är Wadling stundtals fenomenal.

Men när han får med sig några gamla polare och ska damma av olika delar av sin brokiga karriär på en och samma gång så saknas inte bara en röd linje, det saknas det viktigaste: engagemang. Freddie Wadling ska inte vara myspys i motsol, han ska inte sitta och lalla sig igenom en lat Let’s Dance eller en rent utsagt fånig Secret Agent Man inför en 40 meter lång Langos-kö. Dessutom måste jag säga att den där skaviga, sjaviga Fläskkvartetten-skissen han kört med som komp börjar kännas tämligen gjord vid det här laget.

Naturligtvis skulle Freddie Wadling inte vara just Freddie Wadling om han inte fullkomligt exploderade i ett par nummer, som Radioheads Creep och elaka, gamla Me and the devil blues, men i det stora hela är det en kväll med enstaka hits och alltför många misses.