Laleh i Scandinavium var enligt många i publiken en närmast omtumlande upplevelse, precis som jag antar att Lalehs spelning vid minneshögtiden i Oslo tidigare i somras var en rörande stund för henne själv.

Laleh Pourkarim har ju som bekant nära till känslorna och en av hennes styrkor som artist är att hon, som få andra, lyckas förmedla de känslorna till publiken. Det hjälper så klart till att hon har skrivit en samling riktigt sköna låtar och har en alldeles förtrollande röst, en röst som vänligt men bestämt tränger sig på, som kräver uppmärksamhet, en röst som famnar hela Slottsskogen.

För visst blir det bra även här. Men den där riktiga nerven, den där magin som gör att Laleh inte bara når ut, utan faktiskt når fram till var och en som lyssnar, den vill inte riktigt infinna sig. Kanske för att detta var Lalehs sista spelning på sommarturnén, det anades en viss ofokusering, eller för att Way out West-publiken inledningsvis var lite avvaktande.   

Laleh kommer in på den stora Azaleascenen som en blandning av Pippi och Pocahontas, med flätor, pannband och en dinglande gul fjäder i håret, och drar igång Vårens första dag. Ovanför scenen hänger stora tygsjok och lamporna gör att Laleh växlar i alla möjliga färger, ena stunden är hon blå, sedan plötsligt röd, gul eller grön.

En skön Elephant glider över i Samuel där Laleh försöker leda folket i sång. Det går sådär. Men i Live tomorrow funkar allsången bättre, för att stiga rejält i Some die young.  Däremellan pratar Laleh på sitt eget svårefterhärmliga sätt om livet och massa andra saker. Jag skulle inte kalla det flummigt men lite som när kungen håller tal vet man aldrig vart det ska ta vägen. Man håller tummarna helt enkelt, hoppas, tror och vill att det ska gå bra. 

Och det gör det ju. På något sätt knyter Laleh alltid ihop säcken. Nu gjorde hon det med en fin version av Who started it och ett hjärtligt tack till sitt band för den här sommaren. Gott så.