När det begav sig hade jag inte ens Blur som tvåa efter Oasis på min britpop-topp. För er som inte var med då så var det alltså viktigt att välja sida mellan Blur och Oasis. De båda banden nafsade varandra i hasorna i toppen av singellistorna.

Men även om Blur inte var mina älsklingar så känns det ändå helt väntat att det är just Damon Albarn och hans vänner som lyckas avsluta sin karriär på ett genomtänkt, uppstyrt och värdigt vis.

Oasis släppte sämre och sämre skivor och till sist kvävdes de av sin egen bristande sjukdomsinsikt. Suedes Brett Anderson skrek sig genom de gamla hitsen under en ganska förnedrande återföreningsturné.

Blur däremot sätter punkt i samband med att OS avslutas i London på söndag. Damon Albarn, som alltid i hängiga jeans, pojkfrissa, tvådagarsskägg och Fred Perry-piké konstaterade själv från scenen att spelningen på Way out West är en fin uppvärmning inför den stora finalen.

Vi får alltså vara med och vinka av ett Blur i en lyxig upplaga med kör och blås. De är förstås välrepeterade till nära nog den extremt avslappnade nivån. Få musiker kan släntra in på scen så som Blur.

Innan de gör fina singelbaksidan Young and lovely, det fanns sådana förr i tiden, tackar Damon Albarn oss för att Sverige var snabba med att ta till sig deras musik. Publiken tackar tillbaka med allsång och engagemang. När Damon ger sig ut bland fansen längst fram liknar han nästan den popstjärna han en gång var. Och när bandet och publiken tillsammans exploderar i Song 2 och P arklife är det verkligen inget fel på energin. Albarn gör sitt patenterade jämfotahopp och skvätter vatten på oss som om festen faktiskt inte ska ta slut.

Men det ska den ju. Innan dess bjuds vi dock en väldigt stilig Under the westway som illustrerar att Blur och speciellt Albarn alltid hade större ambitioner med sin popmusik än att bara fajtas på listorna. Det blir allt som allt en vacker popspelning som påminner ganska mycket om en 40-årsfest. Välordnad, påkostad och med tillfälliga utbrott av tokdans.