Feists senaste platta Metals må vara lite snårig med en surrande ilska som riktar sig både inåt och utåt. På Way out Wests största scen med solen på väg ned och måsarna svävande under den blå himlen är det någonting helt annat.

Det är inte helt vanligt att se en artist som är så uppenbart glad över att få stå på scen här och nu och inför just den här publiken som Leslie Feist. Hon hyllar Wilco som spelat före henne och hon ser fram emot att få se Bon Iver som ska lösa av henne på scenen mitt emot. Därmed sätter Feist fingret på när en festival är som allra skönast – nämligen när den blir en mötesplats inte bara för publiken utan också för musikanter och vänner som råkar korsa varandras spår under sina turnéer.

Mycket riktigt avslutas också spelningen med att Wilcos Jeff Tweedy kommer upp, för låna Leslie Feists gitarr och så gör dom duetten You and I tillsammans. Det är vänligt och avspänt och musik mer som umgänge än som uppvisning. Alla lämnar konserten med lyckligt leende på läpparna.

Innan dess pendlar spelningen mellan argt och uppsluppet. Åh, vad jag gillar när det låter 90-tals indieskramligt.

Feist har med sig ett band där Molly Erin Sarle, Alexandra Sauser-Monnig och Amelia Randall Meath i kören Mountain Man samsas kring en mikrofon och får en framträdande roll inte bara med sin sång. De bidrar med slagverk, dans och publikpeppande. Iband låter de som en slags friform do-wop och i den briljanta Comfort me tas låten mot ett crescendo där hela publiken låter armarna veva fram och åter.

Leslie Feist bjuder förstås också upp och delar in publiken i tre lag för stämsång. Det första laget kallas det blå laget. Eller betyder det något dåligt politiskt i ert land?, undrar Feist och får ett jakande svar. Då får ni vara det orangea laget, bestämmer hon och ser lite undrande ut när folk fnissar. Men vem kan begära att Feist ska ha kolla på Alliansens färg – hon har uppenbarligen järnkoll på allt annat.

En av festivalens skönaste, coolaste men också muntraste spelningar.