Jag har inget emot långa instrumentala partier. Det är långa, släpiga och oengagerade instrumentala partier jag har svårt för, sådana som dominerar The war on drugs spelning. Hemma i soffan kan bandets rätt monotona rock vara skön att domna bort till men inför ett Way out West som vrider sig i eftermiddagsregn funkar det inte alls. Eventuellt kan Bob Dylan komma undan med ett ihopsjunket och evighetslångt munspelssolo med ryggen mot publiken, sångaren och frontfiguren Adam Granduciel gör det däremot inte.