Kylan kryper in på bara kroppen när The Black Keys ska börja spela på festivalens största scen.

Så snart de har gått på känner jag en akut längtan efter att den elakt bitande augustinatten ska få väggar och krympa ihop till en liten rockklubb med kondensen flödande längs fönstren. Ett ställe där vi alla kan tränga in oss och gunga till det här underhållande lilla barbandet.

För egentligen passar det The Black Keys ganska illa att agera i det stora formatet. De utgör en slags antites till arenarock.

Det sammanbitna, tjuriga svänget som knuffas ut över oss kommer från en orkester som förmodligen aldrig skulle komma på tanken att skaka på sin moneymaker.

Sångaren och gitarristen Dan Auerbach har verkligen inga James Brown-ambitioner utan nöjer sig med att sjunga låtarna, plocka fram sköna gitarrslingor och köra dem genom sina bildsköna vintageförstärkare.

Det är snarare bandets andra fasta medlem, trummisen Patrick Carney, som är stjärnan.

Carney förenar urkraft med sväng och ögonfängnande snygglir på ett sätt som gör att det är självklart att han ska sin plats längst fram på scenen. 

Halvvägs in i spelningen går kompmusikerna av scenen och visst klarar sig firma Carney & Auerbach fint alldeles på egen hand.

Men det blir också effektfullt när de andra kommer på igen och musiken återigen blir härligt högljudd. Plötsligt tar Black Keys också tillfället i akt och visar upp en mer finlemmad sida. Everlasting light tangerar det direkt ömsinta med sin falsett och sin gulligt malplacerade discokula.

Brötigast av allt blir det förstås ändå när de till slut plockar fram fånigt krängande Lonely boy. Alla dansar och sjunger med och då fyller faktiskt också Black Keys funktionen som torsdagens mest folkliga affischnamn.