Jag skriver detta med kärlek. Men De La Soul, version 2012, är ju tre gubbar. Det är sanningen. Trots grått i hår och skägg och lite rundare runt hakorna är det dock bra röj i denna trio. Tro't eller ej.

Jag trodde det inte: upplagan för några år sedan på Roskilde var helt klart tröttare än den här.

Maseo, Trugoy och främst Posdnuos är faktiskt rätt bra på tårna. Skillnaden är väl att de inte riktigt orkar lika mycket som förr. Det blir lite andfått här och där, men det gör inte särskilt mycket. Charmkryddar lite bara.

För det är ju ett par av hiphopens legender som vi har att göra med här. Och initialt ser det här ut att bli en traditionell hiphopkonsert. De La Soul undviker klassikern att köra 30 sekunder av varje låt och aldrig komma till saken, men det är en väldig massa make some noise och are you ready to have a good time i tid och otid. Publikfrieriet får ta upp alldeles för stor plats och att ställa publiken mot varandra i att göra högst oljud känns bara... trött. Dessutom dras det med dåligt ljud och den stackars Posdnuos hörs i början inte alls.

De får känpa lite, helt enkelt.

Men det tar sig.

Sakta men säkert ökar De La Soul trycket, Posdnuos är ute i publiken och skojar, filmar sig själv med ett fans mobiltelefon. De rappar hårt och koncentrerat, och stämningen är uppenbart god mellan kamraterna.

De äldsta låtarna är bäst, förstås. Det är ju av en anledning som debutplattan 3 Feet High and Rising räknas till de stora höjdarna.

Personligen tycker jag de bränner av de gamla rökarna Me, myself and I och All good för tidigt. Å andra sidan får det ju igång publiken som sedan följer trions uppmaningar om att vifta med händer och skrika yeah därefter.

Det är ändå nåt gött i att se att denna trio, som hållt ihop så länge, fortfarande njuter på scen. Spelningen sticker inte ut från mängden. Men tre glada gubbar på en scen får ändå undertecknad att bli ganska glad i hjärtat.