För en kväll flyttade Hotell Gasten ut på Stora scenen och trots att det spelades träningsmatch på Ullevi och nagelbitarhandboll på OS-teven var det fullproppat med folk på Liseberg. Nog för att inträdet är lågt men det är ändå uppenbart att Alice Cooper alltjämt har en imponerande stor publik.

Tyvärr funkar det ju inte så bra på Liseberg när det blir för mycket folk. Man måste fram ganska långt för att åtminstone se videoskärmarna. Så det var många som missade Alice Coopers scenshow, en säregen blandning av blodigt Buttericks-spex och förvirrad Chalmers-kortege. Alice Cooper gör det som förväntas av honom och låter sig halshuggas och jagas av Frankensteins monster. Själv sticker han en värja i magen på en råddare utklädd till paparazzzi-fotograf och fipplar förstrött med en uppblåsbar Barbara under tämligen vämjeliga powerballaden Only women bleed. När han sedan jonglerar med en kaffemugg modell måste jag bara få fnissa lite.

Det är stundtals lite rörande att se showen. Men samtidigt finns andra aspekter. Kristen höger är kanske inte normalt sett det första man förknippar med rockmusik. Men precis som sin skräckrockar-kollega Blackie Lawless i WASP har Alice Cooper med åren förvandlats till Göran Skytte. Det är möjligen inte jätteviktigt, men ändå ganska intressant att ha i bakhuvudet när rockfarfar skrevar där uppe och kraxar om att sluta skolan.

Men det är ju på skoj. Det är cabaret och vaudeville som då och då avbryts av en rockkonsert. Tack och lov.

Alice Cooper har ju faktiskt en del hits att plocka fram. Och även om exempelvis Poison låter tunn och trött så lyckas det kompetenta bandet, med betydligt yngre än sin frontman Vincent "Alice Cooper" Furnier, få liv i bland annat Billion dollar babies, Hey stoopid och Cold Ethyl. Generellt sett tycker jag det blir bättre när musiken rör sig bort från skräcken och närmare sleaze- och glamrocken.

No more mister nice guy, som lånat sitt namn till turnén, skulle för övrigt kunna ta en plats i Melodifestivalfinalen. Hårdare än så är inte Alice Cooper.