Channel orange tänjer på gränserna. Det är för experimentellt, för många låtar, för långa låtar, för korta låtar. Genialiskt, om man bara har tålamod nog och inte kräver omedelbar hits-tillfredsställelse. Frank Ocean har ena foten i hiphopen, sjunger som en hybrid mellan Dwele och Bilal, och mixtrar med electro och jazz i psykedeliska nummer. Nästan tio minuter långa Pyramids är skivans kanske bästa låt, och historien lär att det krävs en viss talang för att klara sådana trick med äran i behåll. Frank Ocean är kort sagt tillräckligt indie och avantgarde för att vinna lyssnare främmande för soul och r’n’b, på samma sätt som till exempel André 3000 en gång gjorde.

Agnes Arpi