Jag sträckläste Anna Fredrikssons debutroman Sommarhuset under en solsemester. Den var ett perfekt sällskap under loja dagar, lätt att glida in i och samtidigt med en gripande historia om mellanmänskliga relationer som fångade mig.

Samma utgångspunkt finns i nya romanen Lyckostigen. Här handlar det om Johanna, ensamstående tonårsmor med knagglig ekonomi, hennes exmake Calle som kommer från en enkel arbetarklassbakgrund men nu strävar uppåt i Stockholms innerstad och hans nya flickvän Fanny med en övre medelklassfamilj. Genom tre perspektiv får vi följa hur de inre motsättningarna intensifieras mellan de tre när Johanna plötsligt vinner en stor summa pengar på Lotto.

Det slår mig när jag läser boken hur sällan jag läser om klass på det här sättet. Oftast finns en trasighet eller ett trauma med i bilden, en stökig förort eller alkoholiserade föräldrar. Johanna bor i en småstad, har ett arbete inom social omsorg och två barn att försörja. Mer än så behövs inte för att du ska balansera vid gränsen för fattigdom och varje månad gå back när räkningar är betalda. Likaså beskriver Fredriksson med psykologisk skärpa klassresans mekanismer och Stockholms innerstads verklighetsfrånvända bubbla av homestyling och resepoäng hos flygbolag. Calles ängslighet är fint tecknad, liksom Johannas beslut att lämna småstadens kvävande ordning när dottern mobbas utan att någon griper in. Fredriksson är skicklig på att hitta de där enkla och uppriktiga vardagsskildringarna som griper tag.

Språkligt lämnar dock romanen mycket att önska. Här finns såväl stolpiga personporträtt som övertydligheter och onödigt dramatiska formuleringar. Med överseende för den klumpiga språkbehandlingen är dock Lyckostigen en omistlig sommarläsning om skavande relationer, skitig vardag och djup mänsklighet.