En rejäl portion tillkortakommanden på huvudpersonens privata plan, till exempel relationstrassel, oväntad graviditet och karriärstrul. Låt denna inmundigas i en landsortsmiljö som schablonmässigt brukar kallas för ”idyll” och ös för smakens skull över en lika klichéanfrätt vettvilling till psykopat som sätter skräck i såväl bygdesjäl som invånare. Se där det fadda receptet på merparten av de senaste decenniernas svenska kriminalromaner. Där vid lag utgör Ninni Schulman inget som helst undantag.

Schulmans andra roman, Pojken som slutade gråta, tar vid ungefär där debutboken från 2010, Flickan med snö i håret, slutade. Magdalena Hansson, ensamstående mor och lokal journalist i värmländska Hagfors, befinner sig i den livsavgörande brytningstid där beslut skall fattas om huruvida yrke eller kärlek skall få råda, och oavsett vilket får inte den något vankelmodige lille sonen hamna i kläm. Om detta ältas det i både inre monologer och samtal och man kan vara säker på att fortsättning följer.

I själva verket hamnar spänningsmomentet i skymundan, även om Schulman anstränger sig för att skapa en motsatt effekt. Hagfors drabbas plötsligt av en bestialisk pyroman, ett antal personer till synes utan kopplingar till varandra dör och polisen står naturligtvis handfallen – om man skall lita på genren torde det svenska polisväsendet var det mest inkompetenta i världen – varpå det åligger den rättrådiga journalisten att gräva fram sanningen.

Mycket mer finns inte att tillägga. Ninni Schulman följer receptet utan att improvisera det minsta, hon skriver habilt och försöker efter förmåga att gestalta den miljö där hon själv har vuxit upp. Vissa framgångar lär hon säkert nå, och som kritiker förundras jag ännu en gång över att det faktiskt fortfarande är möjligt.