Vem är det egentligen som skriver till Vendela Höök? Någon galning som spionerat på henne och lyckats ta reda på adressen och att hon känner sig förskräckligt ensam? Den tolvåriga huvudpersonen i Ingelin Angerborns kapitelbok Månfågel läser förbryllat det ålderdomligt formulerade brevet, skrivet med bläck och frankerat med ett tioöresfrimärke som ser helt nytt ut.

Angerborn har haft stor framgång med sina mellanåldersböcker Sorgfjäril (2010) och Rum 213 (2011), som två år i rad vunnit Bokjuryns slukarkategori. I båda berättelserna spelar det paranormala en viktig roll och förfluten tid är inte fullständigt åtskild från nuet.

I Månfågel finns det också förbindelselänkar mellan olika tidsplan som snarare pågår parallellt än i strikt kronologisk ordning. Den moderlösa Vendela, som just tvingats stå ut med att hennes bästa vän emigrerat till London, lämnar i ett desperat ögonblick ett kontaktsökande brev mellan två stenar. När hon strax därefter blir sjuk i körtelfeber glömmer hon bort att hon skickat ut denna flaskpost på oväntad färd i rummet och, ska det visa sig, tiden.

Svaret, hur osannolikt det än verkar, sätter igång djupgående känslomässiga processer som hjälper henne att gå vidare efter de svåra förlusterna.

Även om Månfågel inte är Ingelin Angerborns bästa bok – intrigen är lite väl konstruerad – talar den till läsaren med en innerlighet och direkthet som gör att man gärna lyssnar. Porträttet av Vendela är nyansrikt och liksom i tidigare böcker förmår författaren skildra sorgearbetets psykiska och fysiska komplexitet. Och dessutom förmedla känslan att sorgen och saknaden inte utesluter att allt ändå är precis som det ska vara.