För att försöka förstå det jag läser, när jag läser Kristofer Folkhammars diktsamling När han kysste mig förlorade jag allt, tar jag steget bakåt till hans debutroman Isak och Billy. Där finns följande formulering, poetik-lik: ”Det är svårt att beskriva hur det står helt klart att …”

Om romanen strävar efter denna ”klarhet”, är diktsamlingen ett försök att ”säga allt för att någon gång snudda vid det som är det exakta”. Båda böckerna kretsar kring en homosexualitetstematik, men rörelsen går från det offentliga till det privata: romanen är skriven utifrån den andras blick, medan diktsamlingen utgår från ett jag.

Problemet med diktboken är att den varken säger väldans mycket eller är något vidare exakt. Att säga allt går inte på 88 sidor, men ansatsen finns där, att prata på. Men jag saknar den slags pratighetssuveränitet som ofta finns i den danska samtidspoesin, exempelvis hos Mette Moestrup, där pratet ständigt kokas ihop till konkretion.

Alternativt kunde man ju säga mindre: i mitten av samlingen finns ett dussintal sidor där texten portioneras ut en rad per sida, med en resulterande inbromsning och inzoomning som gör att texten närmar sig den aviserade exaktheten.

Det föresvävar mig alltså att det är just svårigheten att beskriva den privata erfarenheten som är Folkhammars poäng, något som dessa få sidor av klarhet vill understryka. Således, för att förstå det jag läser, försöker jag tvinga in projektet i en begreppshorisont av avsiktlig suddighet, där jag som läsare är hänvisad till utsidan av diktjagets erfarenhet: ”Han pratar med sig själv. Han kan inte vara säker på att någon annan lyssnar.”

Här blir också diktjaget anonymiserat, och vad och vem jag lyssnar till faller i det stora hela utanför min förståelse. Annat än i den förståelsen att outsiderskapet i denna bok, till skillnad från romanen, är exkluderande i båda riktningar, både för den som befinner sig i det och för den som betraktar det utifrån.