Det går inte att fly från sig själv. Ensam är inte stark. Grupptryck är svårt att stå emot. Barn behöver en vuxen. Man vet inte hur mycket man kommer att sakna något förrän det försvinner.

Ungefär de lärdomarna kan dras från brittiska Jenny Valentines tredje ungdomsroman. Och de är, till skillnad från i tidigare böcker, lite för övertydliga. Däremot lyckas Valentine, trots jobbiga ämnen, hålla det becksvarta borta och skriver som alltid med bra flyt och välgörande humor.

Berättarrösterna i Myrstacken är två: Sam och Bohemia. Att förena en sjuttonårig ”eremit med tysthetslöfte” och ”en tioåring med orddiarré” är ett knep för att visa olika syn på samma saker och skilda perspektiv på världen. Det gemensamma är ensamheten, som båda av olika skäl försöker att dölja eller inte låtsas om. Sam har rymt hemifrån, sökt sig till London från landsbygden för att försvinna och glömma hemska saker han gjort. Den gatusmarta men barnsliga Bohemia lever med sin mamma som hellre super, knarkar och ligger runt än tar hand om sin dotter. Deras vägar korsas i ett förfallet hyreshus i London, där andra udda existenser som den pensionerade Isabel – satkärring med näsan i blöt/modig medmänniska – blir mer än bara grannar.

Slumpen – människorna som sammanförts i ”myrstacken” i Camden – är viktig, liksom i Valentines tidigare böcker, men vardagspoesin saknas. Myrstacken är mer banal och färdigserverad och därför inte lika tankeväckande; slutet känns nästan tillrättalagt. Samtidigt är Valentine en god berättare och har en styrka i att hon, utan att skriva någon på näsan, visar en nutida verklighet där alla inte mår bra eller har det bra, där det är alltför lätt att hamna utanför eller i kläm. Om det är något man ska lära sig är det kanske att ibland måste man lägga sig i. Eller våga låta någon annan göra det.