Magnus Utvik | Med Stalin som Gud
.
Magnus Utvik
Med Stalin som Gud
Norstedts
Magnus Utviks uppgörelse med 70-talsvänstern saknar politisk reflektion, anser Johannes Björk.
Relaterat
FLER BOKRECENSIONER
- 22/05
- Sigrid Kahle | Att vilja sitt öde – trots allt (Böcker)
- 20/05
- JONNA BJÖRNSTJERNA | Djupsjöns hemlighet (Böcker)
- 20/05
- Elin Bengtsson | Mellan vinter och himmel (Böcker)
- 20/05
- Torbjörn Flygt | Var man (Böcker)
- 07/05
- Katarina Sandberg | Vi är inte sådana som i slutet får varandra (Böcker)
- 06/05
- Thomas Halling | Elsa 12. Och han som heter Eddie/ Eddie 12. Och hon som heter Elsa (Böcker)
- 06/05
- Åke Smedberg | Borges i Sundsvall (Böcker)
- 06/05
- Jenny Åkervall | Jag tjänar inte (Böcker)
- 02/05
- Johannes Heldén | Ljus (Böcker)
- 02/05
- Roy Jacobsen | Ånger (Böcker)
- 02/05
- Annika Persson | Jag vill ju vara fri – en bok om Lena Nyman (Böcker)
- 30/04
- Leonora Miano | Sorgsna själar (Böcker)
- 29/04
- Janina Kastevik | Slottet av is (Böcker)
- 29/04
- Stian Hole | Den gamle mannen och valen (Böcker)
- 29/04
- Iris Johansson | Ett annorlunda liv (Böcker)
Till 70-talets vänstervåg förhåller man sig nog i stort på två olika sätt. Antingen vinkar man bort den som en parodi då minsta svängning i frågan Brezjnev-Xiaoping skapade politiska persona non grata på Fjärde långgatan. Eller så påminner man sig om att politiken då nådde bortom det lilla mer i plånboken som säkrar kvällens Pinot Noir.
För Magnus Utvik verkar det senare vara en omöjlig tanke. I prologen till sin självbiografiska Med Stalin som Gud uttrycker han förvåning och förskräckelse över att vänstern då var en betydande kraft – ”och detta i ett av världens rikaste länder”!
Och ungefär där någonstans, på sidan 9, slutar den politiska reflektionen. För detta må man kanske ursäkta Utvik av traumatiska skäl. Han tillhörde inte någon plyschvänster direkt. SKF-ML (senare KPS) avfärdade nostalgiskt Sovjet efter Stalin som socialimperialistiska avfällingar. Och Frank Baude var en borgerlig revisionist. Samtidigt hyllade man Albanien som den enda sanna socialiststaten. Där satt en på hundra medborgare lika säkert inbommade som stödet åt Khomeini var kompakt.
Här skulle Utviks bok ändå kunna vara ett intressant vittnesmål. Det finns ju en rad svåra frågor i relationen mellan Stalin och Albanien. Skimrade Stalins porträtt på svensk-albanska föreningen lika klart när man påmindes om att han satte 80 000 albaner i arbetsläger? Eller att han först motsatte sig östeuropeernas kommunistiska resning som slog bort nazisternas ockupation eftersom de inte var ”mogna” för kommunism? När började socialimperialismen egentligen? Förbigår Utvik dessa frågor på grund av ignorans eller finns där andra intressen?
Men Utvik vill hellre avslöja forna partikamrater som maniskt manipulerande eller politiskt paranoida taskmörtar (förutom tjejerna då, de var bara dumma eller helt drömlika), än låta läsaren ta del av de motstridigheter som bar upp historien. Nej, Utvik har inte, som en av hans intervjupersoner berömmer honom för, grävt ner sig i allt gammalt material. Han har på sin höjd röjt ur de föreställda ungdomssynder han kunde hitta i garderoben.






















