Pappan har dragit och mamman har också försvunnit – in i sig själv. Storebror Jack har dött (sorgen utlöste familjens sönderfall) och kvar blir femtonåriga Rowan Clark som får ta hand om sin femåriga lillasyster, se till att mamman tar sina mediciner och dölja allt för pappan.

Trasig soppa är brittiska Jenny Valentines andra bok efter hyllade Hitta Violet Park, och även denna innehåller vissa pusselelement. Valentine skriver om vardagen, om slumpen och om jordiska underverk som kan ändra allt. Här är det ett tappat fotonegativ som sätter igång förändringen; som får trådarna att trasslas ihop och nystas upp. Rowan säger att negativet inte är hennes, men killen i kön insisterar och hon tar emot det. Det till synes obetydliga kan vara det viktigaste som hänt.

Trots tunga ämnen har Trasig soppa en ljus underton och humoristiska inslag. Det är helt enkelt en fin bok där språket flyter lätt, och som dessutom sätter igång tankar.

Berättaren är trovärdig som tonåring med alldeles för mycket ansvar, som redan insett att det inte finns något sådant som en normal familj, och även om det alltid finns någon som har det värre kan det vara svårt nog. Hon ser sig själv som ”en fegis, en klok en. Är det inte det man blir tillsagd att vara när man växer upp och är flicka?”, och genom sådana inpass smyger Valentine in sina samhälleliga iakttagelser. Liksom det vackra, som beskrivningen av lillasystern, döpt efter en skotsk ö där det inte längre bor några människor: ”Det är det Stroma och hennes namne har gemensamt, att de blir allt mer övergivna.” Det går att hitta poesin även i vardagen, också i det egentligen outhärdliga. Men Rowan härdar ut, och redan i bokens början framgår det att situationen, åtminstone på något sätt, kommer att ljusna. Slutet borde inte vara oväntat, ändå överraskar det.