Glömt,

det är något som, glömt,

är egendom nog.

Ohörda värld.

I Bo Carpelans genomlysta diktning finns allt det glömda kvar och minns oss, som här i dessa flugstilla rader ur Dagen vänder.

Hos honom ser vi världen och tingen i ett sakligt ljus, som låter oss se allt som det är och samtidigt förnimma närvaron av något annat.

Som få andra instinktiva poeter lyckades Carpelan som prosaist bibehålla dikternas lätta andning och helt undvika den andfådda manierism, där lyrisk förätning blir ett hinder, och det koncisa utsmyckning som så många andra poeter gör som berättare.

Visst är bildspråket den suveräne diktarens också i romanerna, men koncentrationen blir aldrig anspänd och det som gör att också de djärvaste bilder aldrig blir överlastade är den ömsom drastiska, ömsom milda humorn.

Tiden, Carpelans ledmotiv genom det över sex decennier långa författarskapet, är det öppna sår som läker alla andra sår också i Blad ur höstens arkiv, den roman som blev denna stora diktargärnings sista.

Berättarjaget Tomas Skarfelt tillbringar en höst på sommarstället Udda, där ”berg med sprickor av mörk jord vänder sig som en blank valrygg mot fjärdarna” och ”vinden är gammal”. Han har kommit hit för att vara med sin gamla mor som sakta glider mot den stora sömnen, likt höstlöven på vattnet och umgås också med sin unga vän Slanten, medan han blickar tillbaka på sitt liv, där den förmåga att förundras över tillvaron som är skrivandets källflöde, är obruten : ”Världen åldras inte, den är redan mycket gammal. Ljuset tvekar. Diktarna inte. De kunde fylla världsträdet med höstens sena blom på varje skendöd gren.”

Blad ur höstens arkiv är samtidigt mättad och lekande lätt, en berättelse om hemkomst och avsked, av en diktare på höjden av sin skaparförmåga.