En lite hädisk tanke kanske, såhär när spadarna satts i jorden. En trädgård ska ju vara platsen för rekreation, terapeutiskt blomsterpyssel eller odlande av nyttigheter. Varför tycks den då ofta samtidigt locka fram en känsla av sköt-dig-själv-och-bekämpa-andra, hos de människor som vistas i den? För gud nåde det rådjur som trätt över tomtgränsen, eller den tistel som stuckit upp sitt fula tryne. En tidlös trädgårdsmetaforik måste därför lika mycket säga nåt om att bevaka tillgångar, traditioner och intressen, som att få komma till ro (efter en hel dags slit under solen). På så vis framstår inte handlingen i amerikanska Amy Waldmans (född 1969) ­debutroman som särskilt överraskande. I Paradisträdgården skildrar journalisten Waldman rappt och välskrivet, hur en tävling om en minnesplats förvandlas till en berättelse om att demaskera fienden i de egna leden.

Arkitekten Mohammad Khan utses efter en anonym uttagning till den som ska utforma ett minnesmärke över terroroffren vid Ground Zero. Khan och hans ”islamiska” trädgård är ett val som väcker tankar om tolerans men mest en massa protester. De senare inte sällan språkligt pedagogiska, men inte desto mindre smaklöst hopkokta. ”Som man brukar säga: om den ser ut som en anka, går som en anka och kvackar som en anka, så smakar den också som en anka”, undslipper sig en professor i Mellan­östernstudier i en varning för invasion av infiltratoriska, islamiska lustgårdar.

Ibland är en anka en groda. Hur lätt det än är att raljera över religiöst bigotteri, ego-botanik eller usla metaforer, är det centrala i Waldmans bok ändå frågorna om vem som får räknas som sörjande ­eller del av en nationell gemenskap. Det är intressant men inte helt originellt. Fast om paradisträdgården i själva verket är en försvarsbastion, kan man nog råka på den lite varsomhelst i den här världen.