47 sekunder. En berättelse om Irans förlorade generation. Det är en talande, men något motsägelsefull titel. Den syftar på ett människoliv, som tog mindre än en minut att släcka. Men förtrycket lever kvar, och fanns långt innan dödsskjutningen av 26-åriga Neda Agha-Soltani i Teheran för tre år sedan. För det är egentligen decennierna mellan den islamiska revolutionen och protesterna under det senaste presidentvalet, som exiliraniern Arash Hejazis (född 1971) bok handlar om. Och med den förlorade generationen menar författaren främst sig själv och sina jämnåriga.

Så blir barndomen efter shahens fall ett slags yttre och inre kurragömmalek. Arash är till en början medgångsreligiös och gör ett försök att kyssa den nye ledarens hand, men förflyttar snart sitt intresse till förbjudna amerikanska actionfilmhjältar. Under uppväxt och universitetsstudier blir Hejazi mer öppet oppositionell. Han utbildar sig till läkare, skriver en roman och startar under påtagligt motstånd ett förlag. Den största professionella och personliga framgången blir kontraktet med brasilianske bestsellerförfattaren Paulo Coelho.

Men ingen succé utan baksida, även om den goda kontakten faktiskt resulterat i en självbiografi. Mellan raderna i denna kan man läsa om vänskap, som uppenbarligen sattes på prov när Arash Hejazi tvingades emigrera till England efter Paulo Coelhos avslöjande om att Hejazi är läkaren som försökte rädda Neda Agha-Soltani.

Att avfärda Hejazi som cynisk Youtube-kändis vore ändå dumt. Titeln till trots handlar visserligen det mesta i 47 sekunder om händelser innan och efter den med Neda, men det författaren har att berätta engagerar. I synnerhet gäller detta hans lite sorgsna och hemlängtande betraktelser från utlandet.