Den som en gång kommit i närkontakt med Ellen Key har svårt att bli av med henne. Fråga idéhistorikern och författaren Ronny Ambjörnsson. I ett halvt sekel har han brottats med denna omstridda opinionsbildare, pedagog, feminist, samhällsvisionär och författare. Resultatet är den idéhistoriska biografin Ellen Key – en europeisk intellektuell. Det är ett imponerande verk med intellektuell och fysisk tyngd – 590 sidor.

Bildningsikon och patentfjolla. Skönhetsivrare och ungdomsförstörare. Feminist och antifeminist. Liberal och socialist. Hyllad och hånad. Ursäkta uppräkningarna, men motsättningarna och mångsidigheten hör till det man måste handskas med när det gäller Ellen Key. Hon levde 1849-1926 och var runt förra sekelskiftet Sveriges största internationella kändis. Helt i klass med August Strindberg och Selma Lagerlöf. Hennes död rapporterades med krigsrubriker. Men 1949 firades inget hundraårsminne av födelsen. Hon var bortglömd.

Och ändå inte. Ellen Key är på väg tillbaka i samhällsdebatten, citat och hänvisningar till hennes tankar poppar ständigt upp på olika områden. Ronny Ambjörnssons nya bok ger bränsle åt en fortsättning.

Redan 1974 disputerade han på avhandlingen Samhällsmodern: Ellen Keys kvinnouppfattning till och med 1896. Där låg fokus på hennes feministiska idéer, särartstänkandet eller mäns och kvinnors ”väsensolikhet”, som är grund till mycket av kritiken mot Key. Ambjörnsson var, enligt egen utsago, inte nöjd med avhandlingen och har därför arbetat vidare. Han ville vidga perspektivet, eftersom han menar att Ellen Keys betydelse för sin samtid ligger i att hon förenade tankar från olika områden till en helhet.

Hon var en läsande och reflekterande människa av ovanliga mått, redan som tonåring förde hon ”tankeböcker”. Det är tankarna, mer än personen, som intresserar Ambjörnsson. Materialet krävde ett annat angreppssätt än den traditionella biografins. Boken är tematiskt organiserad, i fem delar. Ellen Keys uppväxt skildras kronologiskt medan de följande delarna samlas kring fyra tanke­sfärer: pedagogiska idéer, tankar om kön, hem och kärlek, synen på vardagens estetik och människans behov av skönhet respektive de filosofiska och religiösa tankarna. Områdena knyter an till hennes kända titlar. Barnets århundrade (1900) är den mest spridda och innehåller pedagogiska idéer som idag återfinns i den svenska skolan. Utan att Ellen Key fått cred. Med Missbrukad kvinnokraft (1896) tog det hus i helvete. Där kritiserade hon kvinnorörelsen och menade att kvinnorna hade viktigare uppgifter än att bara anamma områden och arbeten som dittills varit männens. En kniv i ryggen som sitter kvar än hos stora delar av kvinnorörelsen.

Skönhet för alla (1899) är fortfarande en auktoritet på designområdet. I det estetiska avsnittet visar Ambjörnsson hur tidens tankar om litteratur, konst och skönhet skapade en stark väv med ideologiska och politiska inslag. Den avslutande delen landar via Tankebilder (1898) och Livslinjer (1903-06) i Ellen Keys livstro och de existentiella val som ledde henne dit. Kärleken, liksom individens frihet och hur den balanseras mot den trygghet som kollektivet kan skapa, är centrala teman hos Key. Men framför allt poängterar hon helheten, kropp och själ är lika värda, hos både män och kvinnor.

Tankarna är många och snåriga, överlappningar blir det. Men Ambjörnsson är en god pedagog och ger läsaren en bra introduktion till både Ellen Key och sitt projekt. Går man vilse i tiden finns en separat kronologi att ta hjälp av.

Boken är inget idolporträtt. ”Man får ofta lust att säga emot Ellen Key. Men det har det goda med sig att man får tänka över vad man egentligen tycker”, skriver Ronny Ambjörnsson. Framställningen präglas av vetenskapsmannens ambitioner. Författaren sätter inte bara ljus på en kvinna som oförtjänt hamnat på historiens skuggsida, han genomlyser hela hennes tid och tankemiljö, tar med läsaren på långa, vindlande färder i tankesnåren decennierna runt 1900. Och längre bort när så krävs. Han banar väg, reder ut och visar hur idéerna föder varandra, samverkar eller kommer på kollissionskurs. Läsaren möter Key bland inspiratörer, beundrare och belackare. En visionär som hörde till den europeiska intelligentian och hade ett enormt nätverk.

Som skribent är Ellen Key svårläst, men Ambjörnsson ger henne plats i lämpliga doser och påpekar att texterna ofta har muntligt ursprung. Key var en lysande föredragshållare, en levande bildningsinstitution som drog tusentals åhörare till Stockholms arbetarinstitut. 1894 var hon Första majtalare på Gärdet. Herrgårdsflickan krävde bättre villkor för arbetarna.

Ronny Ambjörnssons bok är lysande, bildande läsning.