Nej, inte nu igen, tänker jag. Inte mera om backlashen i fördelningen av hushållsuppgifter i hemmet. Men så börjar hon så aggressivt på ett bra sätt, Cecilia Gyllenhammar. Hon har språket med sig.

Hemma går Suss fram som en furie med städtrasan i hand, medan mannen Marcus sprider alla sina saker omkring sig. Han vinkar glatt adjö till henne och barnen när han drar ut på äventyr med filmkameran i hand. Mannen som fortfarande själv är ett barn i så måtto att han prioriterar sina egna drömmar, fritidssysselsättningar och kompisar.

De lever i ett äktenskap som håller på att spricka, men han vet inte om det än. Hon har gift ner sig som man sa förr och lämnat en privilegierad överklassfamilj som kändes som ett fängelse. Men nu har hon hamnat i ett nytt. När hennes mamma dessutom blir obotligt sjuk blir sprickan mellan mor och dotter än mera tydlig.

Överallt i media är det fokus på att Gyllenhammar skriver självbiografiskt om sin familj. En spricka i kristallen, som handlade om uppväxten, blev till medan hon hette Cecilia von Krusenstjerna. På Wikipedia konstateras frankt att den nya boken Stäpplöpers ­ kan handlar om äktenskapet med Fredrik von Krusenstjerna. I en intervju med Cecilia Gyllenhammar i tidskriften Filter borrar reportern febrilt ner sig i sambandet mellan fakta och fiktion.

Måste man alltså läsa Stäpplöperskan som en nyckelroman? Inte alls. Historien står mycket väl på egna ben. Mest övertygande är första hälften, där Suss försöker bryta sig ur familjens destruktiva mönster och erövra rätten att leva ut sin sexualitet. En tryckvåg av vrede och sorg tycks bära upp dessa sidor. Men bettet försvagas ironiskt nog, när Suss nyvunna frihet leder till jakten efter älskare och en ny partner.

För i allt sitt ursinne är det en ganska traditionell historia. Kvinnoliv begränsas av att det tar så förfärande mycket tid och kraft att vidmakthålla relationer och finna en partner.